”Vardagslivets poesi” på Waldemarsudde är ingen vanlig Miró-utställning. Den är inte heller, vilket man möjligen kunde vänta sig, en kringresande blockbuster.

Här fördjupar man sig i två specifika delar av Mirós konstnärskap. Den första, som gett namn åt utställningen, görs i nära samarbete med Fundació Miró i Barcelona. Där närmar man sig Mirós senare period, från det att han bosatte sig på Mallorca 1956.

I ateljén i Palma började han på ett nytt sätt integrera vardagsföremål i sina verk. I utställningens första rum visas flera av de till synes banala objekten. En sked, en tratt, en flaska rengöringsmedel.

Intill visas de effektfulla skulpturer de bland annat resulterade i, som ”Gestalt och fågel” och verket med den underfundiga titeln ”De tre vackra blondinernas 3 magnetiska hår attraherar fjärilarna”.

Miró inspirerades av vardagsföremål redan som ung surrealist. Den nya riktningen visar snarare att han följde med i sin tid. I målningen ”Hund” syns spår av den samtida popkonsten och reklamens braskande budskap: Ett abstrakt motiv ovanpå en annons för ett luxuöst skomärke.

Det är som om lite av stämningen från Fundació Miró och Josep Lluís Serts byggnad från 1975 följt med hit. Även om de modernistiska verken kontrasterar mot Waldemarsuddes salar från förra sekelskiftet, så är ju båda platserna helhetskonstverk av och för stora män, i nära samarbete med sina vänner arkitekterna.

Mest iögonfallande är bronsskulpturen ”Ung flicka flyr” (1967), som står på piedestal i utställningens mitt. Ett collage av en järnkran placerad ovanpå en provdockas ben blir en ironisk samhällskommentar: en kvinna med välsvarvade ben ser ut att vilja fly från vardagen. När jag besökte Fundació Miró stod den på den soliga utomhusterrassen, tillsammans med andra bjärta skulpturer. Här står den ensam och utvald för sina särskilda egenskaper, vilket genast gör den starkare och mer speciell.

I den stora salen är hängningen särskilt lyckad. Här framhävs ett urval av de stora abstrakta målningar som Miró är mest folkligt älskad för, till exempel den poetiska ”Den första gnistan av dagen II”. Likt de abstrakta expressionisterna sökte han sig till synes bort från verkligheten och in i en sorts personlig action painting, där vardagsföremålens och skulpturernas jordnära formspråk flyktigt går igen.

Här utvecklade han också målningarna, genom att använda för tiden okonventionella material och underlag. Målningen ”Gestalt, fågel” har till exempel gjorts direkt på ett trästycke, där träets råa yta blir verkets starka uttryck. Min favorit på utställningen, ”Änders flykt, kvinna, stjärna” är målad ovanpå en äldre tavla med naturmotiv, som han ställt på högkant. Ursprungstavlans flygande änder blir en lekfull del av verket, en humoristisk dialog med traditionellt måleri.

Det som ger ytterligare djup åt Mirós verk är hur han med sitt estetiska uttryck tar ställning. Spanska inbördeskriget och Francos diktatur varade under en betydande del av Mirós liv. Under fascistregimen var både det katalanska språket och Kataloniens flagga bannlyst. Med rötter i Barcelona var han starkt engagerad mot det kulturella förtrycket.

Detta är ett bärande tema i utställningens andra del, där Mirós affischkonst lyfts fram. Här har man samarbetat med Kristianstad konsthall, som genom en fantastisk donation från den lokale samlaren Nils Fryding har världens enda kompletta samling av Mirós affischer.

Redan i sin första affisch 1937, med texten ”Aidez l’Espagne”, tar Miró ställning mot Franco. Samlingen innehåller även drygt 15 katalanska motiv där den rödgulrandiga flaggan är centralt placerad.

Det är intressant att Miró prioriterade affischkonsten; planscherna lämpade sig väl för hans bombastiska uttryck och var ett sätt att komma närmare samhället och lättare kommunicera med en publik.

Utställningens två delar skapar en utmärkt helhet. Från två håll närmar man sig en abstrakt konstnär, som samtidigt var extremt konkret, jordnära och kommunikativ.

Båda vinklarna bidrar till en ny förståelse för Mirós estetiska uttryck. De starka kulörerna och de expressiva, naivistiska formerna framstår som mer än bara ett uppror mot det traditionella måleriet. I ljuset av både politiken och vardagsföremålen är formspråket även resultatet av ett uppdämt behov av – och ett rebelliskt inlägg för – yttrandefrihet.

3 Mirómuseer

Fundació Joan Miró i Barcelona

Stiftelsen Joan Miró skapades av konstnären själv och öppnade 1975 i Barcelona. Byggnadskomplexet ligger vackert på ett berg, med innegårdar och terrasser, ritat av Miros nära vän Josep Lluis Sert. Ursprungligen var Mirós personliga samling basen för stiftelsen men efter hand har den expanderat till ett internationellt center. Här bedrivs Miróforskning med kopplingar till nutid.

Fundació Pilar i Joan Miró på Mallorca

Mallorcas mest berömda konstnär är Joan Miró, som avled här 1983. Hans verk syns i öns offentliga miljöer och på museerna. I den västra utkanten av Palma ligger stiftelsen med det krångliga namnet Fundació Pilar i Joan Miró. Museet är ritat av Rafael Moneo, invigdes 1992 och innehåller en stor samling skulpturer, målningar och grafiska blad av Miró. Dessutom kan man besöka ateljén på tomten, där konstnären var verksam i decennier.

Mirórummet på Kristianstad konsthall

1973 gjorde Miró en poster till utställningen med hans affischkonst på Kristianstad museum. Och 2003 donerade Nils Tryding sin unika samling med 154 originalaffischer av Miró, varav flera med personlig dedikation, till Kristianstad konsthall. Där finns nu ett permanent Mirórum, med ett urval affischer, grafik och bokkonst ur samlingen. Miros affischkonst speglar hans sociala engagemang, arbetet mot politiskt förtryck och intresset för såväl fotboll som litteratur och musik. Den 26/4 arrangerar Waldemarsudde ett samtal med Tryding.

Julia Svensson

Artikel från Dagens Nyheter